Min bror Vilmer, på den gräsmatta som min lust för porträttfotografering tog start sju år tidigare. På den där platsen, med den här personen framför kameran (tillsammans med våra andra bröder), upptäckte jag blänket i ögonen, det där som gav ögonen ”livet” jag ville ha i bilden. Och nu har Vilmer vuxit, blivit större, liksom mig har han utvecklats. Det är fascinerande. Jag är glad att jag har haft kameran att fånga vad tiden tar bort.
Vilmer, på samma gräsmatta, sju år tidigare.
